Ja jag säger varför? Jag har ända sen den 22 Juli följt targedin i Norge. Har läst alla berättelser av de som velat berätta den av de överlevande från Utøya. Läst alla artiklar om hur "jävulen" försöker förklara sig. Jag försöker förstå... Jag kan aldrig förstå, hur mycke ja än vill. Mina tårar har runnit ner för mina kinder, delat deras sorg, glädje och delar av deras skräck. Jag hoppas verkligen de låser in honom för gott även om ja vet att det finns chanser att han kommer ut tidigare.. Kan bara hoppas de på fängelset tar livet av honom innan han kommer ut igen.. Kan inte förstå hur man kan göra nått så kallt. Dessa oskyldiga barn, Ungdomar o vuxna som aldrig mer kommer hem till sina älskade.
Och dessa som överlevt denna mardröm, Sett in i pipan på ett gevär, sett in i ögonen på mördaren, Sett sina vänner/mor/far/syskon bli skjutna och själva blivit skjutna och ändå kämpat sig ifrån deras mördare. Som kommer kämpa, kanske restan av deras liv... Hur de kommer o inte kunna lita på någon igen. Minsta ljud, blick... Kan leda fram till den paniken, den dödsångesten som dom kände. Det går inte o förstå... Det är fruktansvärt...
Men jag har ändå inte kunnat låta bli, sen ja blev mamma, tänka tanken. Tänk om det var mitt barn... Fruktansvärt!

Mina tankar har varit och är i Norge. @->---

Här hemma har det annars flutit o på...

Liten går upp i vikt. Han har fortfarande ingen vätska i hjärtsäken o har nu inget vätskedrivande kvar... Bara hjärt medicinen kvar.

Han har även haft 3 dagars febern, då han blev otroligt prickig efter febern. Så skönt att det inte var något mer allvarligt.

Dock blir det svårt o betala räkningarna nu.. FK e hopplös.. Jag VABar o de tar ju sån jäkla tid på sig... =( Får väl låna pengar denna månaden. =( Fy...