Jag hade egentligen bestämt mig för att inte skriva om detta så alla kan se o läsa. Men jag känner att jag behöver skriva av mig.

Jag ber dock er där ute att inte ställa några frågor om detta. Det är mina tankar som ja bara vill skriva ner...

Jag är ju gravid i vecka 18 snart 19. Har fått chock på chock när ja var på UL. Då vi fick se två huvuden i magen. Det är bara det att mina enäggstvillingar  blev inte som dom skulle. Det är bara en som har utvecklats och mår för tillfället jätte bra. Den andra har inte utvecklats och har inga organ så den lever på sin kompis som får kämpa lite extra o pumpa runt blod till dom båda. Detta kallas Acardiac Twin.

Det blir UL varje vecka för o hålla koll på Bäbisens hjärta så den inte blir ansträngd. Vi kanske måste till Huddinge för koll, då det är dom är lite mer erfarna på detta sällsynta problem. Dom går inte in o gör något så länge det e starkt. Håller Bäbisen sig stark fram till efter v 24 så är dom sen redo att ta ut Bäbisen om det skulle försvagas på något vis. Kanske i Karlstad eller i Huddinge. Jag kan bara hoppas att Bäbis är stark o orkar hålla ut längre än så då ja inte vill ha kejsarsnitt som står på menyn. Då ja e livrädd för att bli skuren i.. Ligga på sjukhus och ha månader av sjukhusvistelser innan vi får åka hem. Komplikationer på detta och allt annat runt omkring..Så nu e det till o ta en vecka i taget. Se o vänta.

Jag såg fram emot o få gå gravid i många månader till o bli tjock o få känna bäbis länge i magen..

Det här e skrämande för mig. O livrädd att Bäbis ska må dåligt!

Kom just till insikt med att min Bäbis ska behöva tillbringa sin första tid i kuvös med slangar o syrgas... Ja ska knappt få hålla o ta hand om, ja kanske får pumpa mjölk o ge för ja kan inte mata min Bäbis..

Ja känner mig tom trotts floder av tårar..

Känner mig så Hjälplös... Var ska ja finna min kraft o vara stark?

Vem slänger alla problem på mig? Varför ska de vara så speciellt med mig?

Önska det ville gå lätt...